DET KÄNNS… att utvecklas. Av processer som mynnar ut i att lämna, gå vidare. Av insikter att man förgås om något förblir som det är. Dock är det inte förgäves att våga släppa taget om avslutade kapitel, inte backa för processen, känna tacksamhet och våga säga ja till det som kommer vad det än är. För likt våren är jag i- kanske snarare kommer jag ut ur en stor metamorfos mot något, från något, till - ja kanske precis där jag ska vara. Jag har landat i det. Även om det skrämmer skiten ur mig emellanåt, att jag känner mig otillräcklig så har jag bestämt mig för att våga ännu mer. Jag hör jag min farmors röst- Kör ba. Stöd från barnen som ger så mycket kärlek. Min kompis Aris röst som stämmer upp i kör när han säger - it’s you. And no one is your than you. You have done the job. Mina reflektioner bringar fram Karin Boyes kloka ord: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Hölje...