Att ha en öppen dörr var omöjligt med Kenzo. Han stack ut så fort det dök upp minsta lilla chans. Han öppnade även dörrar själv. När han väl var utanför dörren så var han omöjlig att få in igen. Det var en extremt stress i vardagen att ständigt tänka på dörrar. Både framsida och baksida. Han hoppade över grindar och inget kunde stoppa honom. Anledningen att han gjorde så var att han var stressad pågrund av att han fått ledarskapet i vår familj. Omedvetet av oss. En ledare tar sina egna beslut och är ledaren dessutom stressad så blir det många dåliga beslut. Men för Kenzo var det rätt beslut. När jag (och familjen) ändrade vårt beteende så såg vi ganska snabbt att det lugnade ner sig. Vi fortsatte att vara noga med dörrar men om vi missade någongång så rusa han inte bara ut. Men vanan fanns kvar en längre tid. Jag minns extra väl en situation där Kenzo instinktivt bara rusade ut när dörren var öppen. Men denna gång stannade han på tomten. Såg sig omkring och vände in igen. D...